trattkantarellen noah

varning för deppigt inlägg..

satt och tittade igenom bilderna på datorn, det är inte många bilder på noah när han är valp och unghund där han inte har tratt på sig. jag är ganska övertygad om att 2,5-åriga noah är en hund som har haft tratt väldigt många fler dagar än de flesta andra hundar i hans ålder. noah hade ju tratt några månader i sträck, dygnet runt - inomhus som utomhus. det gjorde att det inte var lätt att leva ett vanligt valp- och unghundsliv, det i samband med att han blev så stressad så fort vi gick ut att han bajsade 5-10 gånger per promenad gjorde att jag inte riktigt orkade hela tiden. det kanske inte blev så mycket miljö- och socialträning som han borde ha fått. kanske är det därför han är så rädd, osäker och stressad nu? de flesta hundar reagerade självklart med utfall mot trattkantarell-hunden, kanske är det orsaken till att han har svårt med hundmöten idag? eller är det bara bortförklaringar från min sida?

att skaffa hund blev verkligen inte som jag trodde att det skulle vara och den första viktiga tiden, det första viktiga året gick mest åt att boka veterinärbesök på olika kliniker i östergötland. att leta diagnoser på internet och se vad som stämde in på noah. att försöka få trattkantarellen att äta någonting. det första året handlade om att ta med sig 10 bajspåsar per promenad och hoppas på att det skulle räcka - fast oftast var bajs 2 och framåt mest rinnande sörja och vatten så det var inte så mycket att plocka upp i och för sig.

noah hade tratten så länge att när han väl blev helt frisk så kunde han inte sova utan den. vi fick gradvis vänja honom av vid tratten innan han kunde sova lugnt igen. en natt, när tratten stod i sovrummet, så gick noah fram till den och stoppade ner huvudet och tog på så vis på sig tratten helt själv. efter det så hoppade han upp i sängen, suckade förnöjt och somnade.

nu ligger noah bredvid mig i soffan, med tratten på igen för att inte gnaga av sig tassarna. har haft tratt nu någon vecka. han går på kortison för sina tassar, en annan medicin för uratstenen och specialfoder, också för uratstenen. hans mage klarar inte stress och nya saker, han är väldigt stressad och ljud/skottberörd. det är fortfarande väldigt mycket oro kring noah. ibland undrar jag hur jag orkar - och orkade. bara att se på bilderna på noah som liten, tratten på, gör att jag får en stor, stor klump i magen och hjärtat. fast främst så undrar jag hur noah orkar? hur mår han, egentligen? mår han bra? jag önskar att han kunde vara helt frisk, lugn och trygg men jag undrar om han någonsin kommer att bli det.

trattisen på dalmatinerbädden han fick i julklapp - 06

att slicka på mattes fötter med tratt var lite besvärligt men det gick om man ville!

noah blev känd som "hunden som alltid har tratt" i området där vi bodde
tratten var tvungen att vara på ute för annars gnagde han sönder svansen
dessutom fick han panik när vi skulle få på tratten i början tack vare att
personalen på valla djurklinik tryckte in noah i ett hörn när de skulle få
på tratten första gången.. han har ju kommit över den paniken i alla fall - med
hjälp av lite pannkaka och uppmuntran från matte och husse!

det gick att busa med tratten på, ifall man ansträngde sig lite!

ibland var nog livet i tratt inte så jäkla roligt

här ser man lite av noahs hudproblem på svansen/slutet av ryggen
när det var som värst var det varfyllda bölder som sprack bara man tittade på dom

gosenoah